Hur börjar man blogga och hur förklarar man varför man börjar?
När jag var mellan 5-10 år bad jag aftonbön varje kväll innan jag somnade, jag bad att mamma, pappa och mormor ALDRIG skulle Dööööööööö. Det var oerhört skönt att låta varma tårar rinna ner för kinderna samtidigt som man lite tyst viskade till Gud. ..Vem han nu än var? .. Bilder i böcker talade för att han liksom jag hade haft långt hår..eller ville ha tills mamma klippte det svinkort, för att man på sent 70 tal sa att annars växer det inte!!!! ALLS! Gud besannade mina böner och alla levde ett tag till. När aftonbönen kändes töntig byttes samtalen med Gud ut mot en rosa dagbok, där jag varje dag pliktskyldigt plitade ner ALLT jag gjort från tidig morgon tills sen kväll, Ingenting fick glömmas. Vad åt jag till frukost, växlades med klädval, vilken väg till skolan och vad mamma och pappa sagt till varandra. Om min lillebror snott ngt ur mitt rum och om jag slagit honom på grund av det.Alltsom mellan 10-15 fylldes dagbok efter dagbok, sida efter sida med mycket liknande vardagliga berättelser. Och allt sparades. När tonåren tog överhanden och intressena byttes från att leka röda vita rosen till att börja smygröka, bli kär i en ny kille varje dag, sminka ögonen med HYSTERISK BLÅ färg, pudra allt inkl kläder fulla med indianpuder samt smeta in läpparna med IDOMINSALVA (japp, den man har i rumpan på barn...). Vi d den tiden blev sidorna i dagböckerna färre och innehållet mindre sanningsenligt. Plötsligt fick mamma och pappa vara vakna på nätterna, ha långa disskusioner om var jag var, vart jag skulle och främst Vart jag varit och med vem...och jag började skaffa mig en väldigt ful vana: ATT LjUGA! Så bekvämt och praktiskt till huvudet började snurra och jag inte längre kom ihåg vad som var fram och bak eller var jag själv varit längre....Behovet av att skriva har alltid funnits och någon har oavsett jag velat eller ej ALLTID läst eller hört. Att blogga kanske är en ide och på så sätt få skriva sin dagbok utan lögner...
