thequinna

I flera veckors tid har detta "familjehappening" varit inbokat, och inför "detta" har min lite avskalade verkstad haft väldigt blandade känslor.När jag nu tillsammmans med mina döttrar och min mamma kliver ur bilen på Lisebergs parkering dunkar hjärtat som en galopperande flodhäst. Tänker att det kanske är bäst om vi helt sonika hoppar in i bilen igen och åker hem för att sortera frimärken..Vad som helst bara inte detta!

Framför mig står ändå den avelshingst som för 37, 5 år sedan valde att skapa ett kärleksbarn tillsammans med min då 17-åriga mor, vid hans sida finns de övriga knott som han genom Norrlands vildmarker spritt sin säd, för att slutligen, i lusekofta skapat sina sista frön i Norge. Fyra barn alles som alles. Fan, tomten är far till ALLA barnen!

Min äldsta lillebror (18 månader) yngre ( 35) med sitt lugn från Norrland och sin dialekt kvar i rötterna bland skog och vargar, konstnärlig själ, skapande och med ögon mörka som natten.

Två mycket yngre systrar, 18 respektive 20 med sina vackra rådjursögon, lika bruna som mina, och med klingande vänlig norska.

Min nya familj, min kompletterande livshistoria med pusselbitar att pussla med nya historier och band att knyta sig an. Alla på Liseberg. (Alla utom min älskade lille-lille bror, alltså han som var med från början, nästa träff är du given, Mattias)

En helt klockren och mest fantastisk dag/kväll som avslutas med mötet av även den sötaste lilla gumma som representerar "farmor" och dunderhonung. 

Samtliga sitter vi tillsammans på ett långbord, äter, skrattar, dricker och skrattar.
Min mamma har sänkt garden mot den man som för snart hundra år sedan varit den omogna och oansvarslösa nyblivna fadern och jag har släppt bitterheten mot ngn som inte fanns där under många år. Vi börjar om från början. Helt Enkelt!

När jag var tonåring hade min mamma sjuka sömnbesvär. Hon var alltid vaken varje natt och inväntade min ankomst. Hon kollade noggrannt min andedräkt i försök att få mig att inte börja röka. (SKET SIG ORDENTLIGT!!). Hade inte apelsinen och mentolen satt sig så blev natten extra lång med förmaningar om en evig död! Alltså vilka sömnproblem hon måste ha haft. Jag slöt en pakt med mig själv om att aldrig ta hänsyn till sent hemkomna tonåringar!. PUNKT!
Då visste jag ju inte att jag skulle bli mor till två döttrar! Än mindre att jag skulle tokälska dem mer än MIG SJÄLV? (WHAT?) Eller att jordens alla orosmoment just skulle hamna på mitt skrivbord.

På bilden ovan är min äldsta och fantstiskt stora snart tonåriga dotter och jag tänkte att om jag sover nu medans hon fortfarande inte får gå ut på kvällarna, kanske jag är pigg när det är dags att ligga vaken?

Kärt barn har många namn, och de flesta kännetecknar en rad olika känslotillstånd. Ett ord som förbryllar och försakar är just Ågren eller Ångest uttalat med mer akademisk korrekt svenska. Tänk att alla människor har haft just det, Ångest!
Eller tänk att alla människor i alla fall har en relation till just det ordet, ÅNGEST! De flesta förknippar såklart själva ordet med något ordentligt otrevligt, som en usel fylla och allt som kom med den där kvällen när man hävde ur sig en massa överflödiga känslor. ÅNGEST!
 Eller så kan det uttryckas i form av ett par alldeles för exklusiva designer jeans köpta på rea, alldeles för små, och som ligger i garderoben ENDAST för att påminna dig om att du FORTF är för fet. HA HA de fullständigt skriker ut din ÅNGEST varje gång du öppnar garderobsdörren.
Tänk att alla människor i alla fall faktiskt trott att de haft just ÅNGEST.

Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom.(källa wikipedia)

I 2000 talest moderna anda är inte ångesten längre ensam, den har nu fått sällskap av mer kraftfulla uttryck, som "Utbrändhet och "jag har sprungit in i väggen". Försäkringskassan har fått göra en helomvändning och  nu finns istället minst 4 blanketter lika långa och krångliga som Gamla testamentet. Journalister från samhällskritiska tv program smyger runt i buskarna för att filma eventuella "ickesjuka" svenskar och byråkratiSverige får en vuxen att rodna.

Checklistor som påminner om de ens mamma hade vid utlandsresor används för att ställa diagnos. Fyller du inte kvoten är det bara att ställa sig i ledet för lyckopiller.  Trots att vi vet så vet ingen, trots att det är känt så har ingen nånsin hört. HUr är det möjligt? Skall vi börja om från "GÅ" utan att passera uppvaknande och börja bränna alla konstiga människor på bål igen? Eller återinföra lobotomering!  Det verkade ju kanon.

Eller så kanske vi skall ta en närmare granskning på våra mål och våra krav på oss själva för att nå dit. Att börja lära oss att vi som får ångest (även bloggianer) faktiskt är människor med kreativa och empatiska drag. Att ångest efter ett dåligt ligg faktiskt inte ens kommer i närheten av vad sjukdomen ger för utslag.

Jaha och vad ville hon ha sagt med detta?






"

I dag talade jag med den lilla flickans pappa igen. Det var så tungt och så oerhört smärtfyllt att höra att  de elaka cellgifterna som skall göra henne frisk, tar så hårt på hennes krafter. ALLA PRECIS ALLA odds går emot den kämpande familjen.Viruset i hennes kropp har slagit med full kraft och nu har lungorna tagit stryk!!! Hur orkar de tänker man? Hur kan de fokusera och tänka framåt? Nya prover, nya mediciner och nya motgångar. Röntgen och besked. Ett skräcksenario. Tanken och bilden på lilla flickan etsar sig fast och hänger sig kvar länge...Allt annat blir vekt och livet här utanför blir rosigt..Jag längtar till den dagen då familjen får lov att lämna sitt lilla rum på onokologen och lämna oron bakom sig och ta med sin lilla flicka ut i livet. All styrka till er!

Och för er andra ..
http.://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Den-lilla-flickan/?mode=2.on

En nära väninna frågade just mig vad jag bloggar om och jag konstaterade stolt att jag alltid försöker blogga om annorlunda och olika inslag...Alltså hon undrade: Skriver du om vad du gör och så? Nja jag tycker väl att det som faller mig i smaken, det som ligger rätt på tungan och som cirkulerar flera varv i skallen, DET vill jag blogga om!

Att försöka skriva om en dag liksom i min dagbok vid 15-års ålder hade nog förvirrat många av de som läser. det hade onekligen tröttat ut de flesta eller retat gallfeber på någon. Hade alla mina innersta tankar och avsikter med min väldigt oplanerade dag hamnat i skrift så hade jag förmodligen blivit skild, utan bostad, definitivt utan jobb och förmodligen blockad från alla bloggsidor i Universum.. Nu menar jag inte att jag inte älskar min man, men ibland när han undrar var (typ 30000ggr) hans rakhyvel tagit vägen (PRECIS SOM OM JAG SKULLE VETA DET??!!!) då tror jag inte att de tankar skulle passa i någon blogg:)

Men denna helgen måste bli ett undantag. Jag har som överdrivit stolt mamma varit och sett min dotter ha dansuppvisning på Lisebergshallen. Jag har stått på knä längst fram vid dansgolvet för att dokumentera varje steg (med en urladdad kamera som sen försvann) medans tårarna HELT ohämmat strömmat ner för kinderna. Jag blir så rörd och så stolt att jag fullständigt bryter ihop. Jag kan inte svälja. än mindre prata och jag ser med hundra procents garanti störtfånig ut!...Jag kan inte låta bli att se ngn liten patetisk jämförelse, med de hemska Hollywood mammor. Alltså de som kastar ut sina döttrars hemligheter i någon tarvlig bok för att tjäna miljoner.
Jag ser hur hon sveper förbi på stora scener i stora och kända samman
http://www.youtube.com/watch?v=CQ75D2wRmrY
hang för att i en piruett vinka upp mot en balkong. På den balkongen sitter såklart jag med mycket hårt åtstramat ansikte och med en utmärkande barm. HUA!
Här kommer ett litet klipp. Höger i ensemblen,,,Grymt duktig!
Detta allt fantastiska på hennes 12-års dag ägnade vi eftermiddagen åt att hylla både hennes insatser och även hennes födelsedag.
Själv satt jag efter en tårfylld dag och pillade intorkad mascara och undrade hur tårtfyllt GI kan bli?


 

Skönhetens mysterium...!
I  mitt snart 38 åriga liv har jag funnit mig själv 150 tusen gånger, gått igenom 10-talet livs kriser, haft dödsångest (innan fyllda 30) och livet har verkligen åkt berg och dalbana minst sagt. Den ena dagen har inte varit den andra lik och frågeteckena miljontals. Den ena livsbejakande boken och de mest bedrövliga självbiografiska historier har fått mig att tänka om och se på mig själv med nya accepterande ögon. Jag har ändrat mig, jag har ursäktat mig & dessutom blandat dessa aktivitetet med att ha  sökt i min barndom, träffat pyskologer (jag kallar dem så) och lärt mig djupandning på allvar. Jag är förmodligen inget fullproffs på mig själv, men jag tycker att jag är en god bit på väg och resultatet är en ganska schysst kvinna ...(i isina bästa år...Ha ha) ...Trots dessa självbejakelser finns det ändå ett förbannat faktum som kvarstår.
JAG KOMMER ALDRIG BLI 100% nöjd med mina fysiska förehavanden eller förutsättningar. Detta innebär inte på något sätt att jag är självmordsbenägen, manisk eller deprimerad. Jag har förvisso kommit överens med mig själv om att inget på min kropp kräver några Akuta ingrepp och är nu kompis med en del celluiter och tycker höfterna vickar lite coolare än förr. MEn därifrån till att överleva 20 kilos övervikt, obefintliga tuttar, stor hängmage eller för tidigt åldrande...NO WAY!!


Frågan är bara då har all själsligt arbete gått till spillo för att jag gillar att vara en snygg och medveten tvåbarnsmor? Måste jag också sitta i en talkshow och stirra en stackars hårlös människa (Cattis Ahlströms show på Tv 4), som pga sjukdom tappat ALL kroppsbehåring..?? Är det att jämföra med någon som lägger sig under kniven för skönhets skull...?


Verses

Josphine har gjort nästan det mesta som man kan i operationsväg och jag tyckte att Cattis ställde pest mot kolera.
JAg hoppas i alla fall att varje kvinna som tar ett beslut om en skönhets operation gör det för ett syfte som är själsligt genomtänkt för deras skull och så länge resultatet inte är KAlle Anka läppar så kan jag till och med säga att jag väljer ett  par stora boobs istället för kalt huvud? Om man fick välja dvs..