Från fåfänga till verklighet...
Hur skall livet vara på riktigt egentligen?
Är det meningen att förståelsen och smärtan över en liten flicka som dog i cancer skall blandas med funderingar om hårförlängningar? Skall min pappas dödsannons sitta på kylen tillsammans med ICAs rabatt checkar?
När är det ok att blogga om helt meningslöst, intelligensbefriade icke livsbejakande och totalt själslösa ämnen? Ever?
Under en tid i mitt liv, hade jag klart för mig att jag ville utbilda mig till en barmhärtig samarit.
Den unga & naiva människan i mig hade inte då riktigt fattat att det inte var en kurs.Utan att att det är medfött.Eller ej?
Fast jag ville hjälpa människor till varje pris. Om det sedan skulle visa sig vara att hjälpa dem från svält eller att fixa deras hår, det fick framtiden utvisa. För att citera Mäster Skräddare: " Det bidde ingenting"!
Jag tänker och jag känner, jag empatiserar och jag förstår. Jag vill och jag kan. Men ändå är jag anställd på en printfirma och inte hos UNICEF. Jag är inte ambassadör för fattiga barn utan representerar istället ngn liten fattig klick med glammiga människor från Göteborgs innersta grädda. Någon gång tidigt på 90- talet, dvs...VILKEN MERIT!!!
Jag är dessutom så fåfäng att jag skäms och är superglad att hjärnan bevarat en del till förmån för mina språkliga kunskaper.
Fast sanningen är att kunna hjälpa kräver mod, energi och tid.I det stora hela kan man kanske vara snygg och ha funderingar kring hårprodukter, fast man går in och gör små punktinsatser hela tiden.
Från att umgås med fåfängan & lära känna verkligheten är nog iallafall ett större kliv att ta,
än först lärt känna verkligheten men välja att då och då ha fåfängan som sällskap...
PÖSS
Är det meningen att förståelsen och smärtan över en liten flicka som dog i cancer skall blandas med funderingar om hårförlängningar? Skall min pappas dödsannons sitta på kylen tillsammans med ICAs rabatt checkar?
När är det ok att blogga om helt meningslöst, intelligensbefriade icke livsbejakande och totalt själslösa ämnen? Ever?
Under en tid i mitt liv, hade jag klart för mig att jag ville utbilda mig till en barmhärtig samarit.
Den unga & naiva människan i mig hade inte då riktigt fattat att det inte var en kurs.Utan att att det är medfött.Eller ej?
Fast jag ville hjälpa människor till varje pris. Om det sedan skulle visa sig vara att hjälpa dem från svält eller att fixa deras hår, det fick framtiden utvisa. För att citera Mäster Skräddare: " Det bidde ingenting"!
Jag tänker och jag känner, jag empatiserar och jag förstår. Jag vill och jag kan. Men ändå är jag anställd på en printfirma och inte hos UNICEF. Jag är inte ambassadör för fattiga barn utan representerar istället ngn liten fattig klick med glammiga människor från Göteborgs innersta grädda. Någon gång tidigt på 90- talet, dvs...VILKEN MERIT!!!
Jag är dessutom så fåfäng att jag skäms och är superglad att hjärnan bevarat en del till förmån för mina språkliga kunskaper.
Fast sanningen är att kunna hjälpa kräver mod, energi och tid.I det stora hela kan man kanske vara snygg och ha funderingar kring hårprodukter, fast man går in och gör små punktinsatser hela tiden.
Från att umgås med fåfängan & lära känna verkligheten är nog iallafall ett större kliv att ta,
än först lärt känna verkligheten men välja att då och då ha fåfängan som sällskap...
PÖSS
Kommentarer
Trackback
