thequinna

Lyckan kommer lyckan går..frasen som aldrig lämnar hjärnbalken. Jag bad den så många gånger under min barndom att jag skulle kunna rappa den mitt i natten. Jag bad Gud som haver i hopp om att jag skulle kunna rädda alla de jag älskade och några till. Nu kan man ju fundera över hur en bloggares värld fungerar, när man en dag bloggar om Dildos och nästa  dag GUD. Den där mannen med det långa håret från alla otaliga vackert målade bilder på Jesus, änglar & krubbor , han lovade mig en hel massa de där nätterna. Jag bad och han lovade, det var liksom dealen. Fram tills för 2 år sedan skulle man kunna tro att han, trots MÅNGA synder, hållit de löftena. Då drabbades min far av cancer, en obotlig elak sak som satt mitt i kroppen och likt en kulspruta sköt iväg massa metastaser uti resten av kroppen. Han skulle fylla 55 år. Jag har förvisso inte läst någon fader vår eller gud som haver på typ 30 år. MEN ÄNDÅ!!!? som nära familjemdlem till någon som drabbas av en dödlig sjukdom stannar jordklotet. Man kan inte tänka en enda klar tanke på väldigt länge och klumpen i halsen bara växer och växer och växer. Man vill vara stark, man vill hjälpa och samtidigt vill man bara skrika rakt ut. Men just där och då måste man vara stark och ge sitt fullständiga stöd till den som är drabbad. Smärtan är OUTHÄRDLIG och cancern ännu värre. Sjukdomen som speglar döden med ett hånskratt och driver livet ur vem som helst. Man kan inte vinna. Jag ser goda människor, vänliga människor, glada, fantastiska, färgstarka och härliga människor. Jag ser min Pappa som aldrig för en stund under sin sista tid i livet klagade över NÅGONTING, endast  hans ögon talade sitt. När jag minns hans ögon vill jag förvandlas till stålmusen, men med hänsyn till min ålder, får det bli en rynkigare variant, stålmusens mamma. Jag vill slänga på mig supertajta byxor och svepa en rosaskimrande kappa över axlarna och kunna flyga. Jag vill kunna svepa  min magiska kraft över de männsikor som lider och bara ta bort det som gör så ont. Ta bort döden! Det onda! Jag vill vara stålmusen och hämta den lilla 3 åriga flickan som idag fick beskedet "leukemi" och jag vill flyga iväg med familjen som jag känner och ge dem evigt liv. Jag som stålmusens mamma skulle vilja göra allting bra. För jag vet ju hur ont det gör.Stålmöss finns dessvärre inte. Men det gör leukemi. All värme till familjen med den lilla flickan.

http://www.cancerfonden.se/