Genernas mardröm
I mitt sökande efter min biologiska far, den där jag till slut hittade med lusekofta & en satans massa ungar, var ursprungsidén att söka efter mina gener.
Mitt jag, mina egenskaper, mitt inre samt en del förklaringar på ev existensiella frågor....Jag ville hitta mig i hans saknad, hans sorg (av hans frånvaro )och i hans intresse att lära känna mig.
I stället fick jag lära känna honom. Bara honom.
När vi möttes första och andra gången lurade jag mig själv med att se lyckan i en ny familj.
En ny samvaro med blodsliga band förenat med utrymme för nya känslor och kanske med en förhoppning om plåster på såren för en mycket saknad och tidigare älskad far. (Han som var där hela min barndom).
Nu sitter sjörövar Fabbe på Filippinerna, ja alltså min biologiska far, eftersom han mår inte bra i 2000 talets regniga klimat , så packade han sin ryggsäck och drog. Hemma i Norge lämnade han sin fru, som tydligen mår så dåligt för att han åkt att hon nu sitter på sjukhus för människor med psykiska problem...
Självutlämnande blogg? Japp.
Jag har lite svårt för EGON nämligen. Jag försöker oavbrutet i livet påminna mig själv om att inte bara vara mig själv närmast. Så de där generna som jag hittade vill jag inte ha.
Så jag tycker att han borde knyta om säcken, packa om innehållet och hoppa på första bästa bananbåt hem. För att reda upp sörjan bakom sig. För att vara här för den som behöver honom. Vi var några stycken nämligen som gick miste om mycket tid. Då när vi var små. I glädjen av att ha funnit oss borde han ha lärt sig. Att det inte är bättre att fly utan att hellre illa fäkta..
