thequinna

Att gå på en begravning för en liten människa är DET utan undantag värsta jag gjort i hela mitt liv.
Jag har begravt min egen pappa, min svärmor och min nära väns lillebror.
Det gör att jag vet att begravningar är oerhört tunga. Den erfarenheten försökte jag packa med mig till Visby för att vara med på Amandas ( 3 år)  begravning.
Det hjälpte inte. Jag var inte mentalt förberedd alls. 

I  en liten & mycket vacker kyrka på ett  soligt Gotland , stod en liten kista.
En liten kista smyckad med rosa & vita  blomster arrangemang.
Runt kistan bilder på Amanda.
Amandas 3 år i livet till cancern kom och tog henne.
Bilder på en levande, nyfiken, envis, viljestark och älskad dotter till en mamma och pappa.
Och så många andra.
Prästens ord, mjuka och lugna är talande och lindrande.
Fast Gud han var inte med oss.
Inte enligt mig. Då hade Amanda funnits hos oss.

Sov du lilla videung, mitt och allas hjärta brister.
Jag ser ryggen på föräldrarna som liksom faller ihop av sorg.
Det är så tungt så oerhört smärtfyllt att tårarna ganska snart tar slut för att
istället knyta en stor knut i magen och ger kroppen en maktlös position.

Efter en vacker cermoni, efter ett avsked med vacker barnmusik och välsignelser.
Då skall Amanda vidare till hennes plats för vila.
Pappan lyfter tillsammans med tre andra män den lilla kistan för att ta henne dit.
Den blicken, den smärtan och de stegen skall ingen förälder nånsin behöva ta.

På Visby kyrkogård skall gravsättningen ske och bilfärden dit ger ny styrka.
En vacker plats fylld av grönska och färgfylld blomsterprakt,
Ett ställe dit  mamma och pappa endast kan gå för att vara med sin dotter.
Är i alla fall vacker.

Till vacker trumpet tar vi ett sista avsked av Amanda 3 år.
Till tonerna av " Här kommer Pippi Långstrump".
Amanda var en Pippi, en kämpe utan dess slag.
Den resa hon gjorde under sin sjukdom är mer än vad
något litet barn skall behöva uthärda.

Jag kommer att minnas Lilla Pippi tills den dagen jag dör.