Jag vill tacka min inre röst & mina bröst!
Jag är så lyckligt lottad att jag har en inre röst som bor inom mig. Den dyker upp likt gubben i lådan varje gång jag verkar vara på väg att fatta ett felaktigt beslut. Den rösten har flyttat in i mig som vuxen och fanns ALDRIG där när jag var yngre.
Jag är en drama queen och trivs med det. Jag tycker om när livet erbjuder berg och dalbanor i form av överraskande känslor. Jag trivs med att inte ha kontroll över den fantasi som ibland styr hela mitt känsloliv. Fast ibland skenar jag iväg och glömmer precis allt som är verkligt och då helt plötsligt hör jag denna Inre röst liksom tjoandes inifrån: HO HO vad fan håller du på med ? skriker den... Jag ser förstås ut som en fågelholk, men väljer i alla fall att stanna upp och lyssna på vad den har att säga. Rösten talar med förnuftiga, välmenande, moraliska och ibland lite sura ord om att DU är en galen kvinna, Katja! Du har inte fattat ett skit! osv... den kan hålla på och mala en stund... och visst ibland är den lite tjatig.
Men för det mesta så har den rätt och när jag inser det infinner sig alltid ett lyckorus. Jag har på så sätt lärt mig att vara tacksam för att jag ibland lever i det blå, njuter av det, men sedan vaknar upp och landar mjukt. Utan någon skada skedd!
Jag är också the forgiving kind, som aldrig orkar sura och som ALLTID glömmer en oförätt. Så alla som tror att jag är en surkärring. Glöm det! Ni är förlåtna allihopa.
Jag tänker dock drömma vidare, om sockervadd, romantiska möten, sagolika semestrar och evig lycka. Jag tänker vara nöjd med mina beslut, så länge de ordnar sig i slutet. Och jag tänker även tacka min inre röst som alltid manar på och medans jag ändå håller på tackar jag mina bröst också som är förbannat snygga för att ha hängt med i 37,5 år.:)
Jag är en drama queen och trivs med det. Jag tycker om när livet erbjuder berg och dalbanor i form av överraskande känslor. Jag trivs med att inte ha kontroll över den fantasi som ibland styr hela mitt känsloliv. Fast ibland skenar jag iväg och glömmer precis allt som är verkligt och då helt plötsligt hör jag denna Inre röst liksom tjoandes inifrån: HO HO vad fan håller du på med ? skriker den... Jag ser förstås ut som en fågelholk, men väljer i alla fall att stanna upp och lyssna på vad den har att säga. Rösten talar med förnuftiga, välmenande, moraliska och ibland lite sura ord om att DU är en galen kvinna, Katja! Du har inte fattat ett skit! osv... den kan hålla på och mala en stund... och visst ibland är den lite tjatig.
Men för det mesta så har den rätt och när jag inser det infinner sig alltid ett lyckorus. Jag har på så sätt lärt mig att vara tacksam för att jag ibland lever i det blå, njuter av det, men sedan vaknar upp och landar mjukt. Utan någon skada skedd!
Jag är också the forgiving kind, som aldrig orkar sura och som ALLTID glömmer en oförätt. Så alla som tror att jag är en surkärring. Glöm det! Ni är förlåtna allihopa.
Jag tänker dock drömma vidare, om sockervadd, romantiska möten, sagolika semestrar och evig lycka. Jag tänker vara nöjd med mina beslut, så länge de ordnar sig i slutet. Och jag tänker även tacka min inre röst som alltid manar på och medans jag ändå håller på tackar jag mina bröst också som är förbannat snygga för att ha hängt med i 37,5 år.:)
Kommentarer
Trackback
