thequinna

När något händer i ens närhet som är för stort för att för att förstå, då måste jag hämta luft. Jag måste dra många djupa andedtag som ger syre till hjärnan och som i sin tur ger kraft till systemet så det kan rulla vidare i ekorrehjulet. Amanda dog. Inget särskilt upplyftande bloggämne. Men något som berört mig och mina nära så mycket att tystnaden var viktig.
Inte ens Michael Jacksons död fick mig att rycka på ögonbrynen. Förvisso en tragisk död, men oviktig i min värld. Alla R.I.P som genom facebook, bloggar och övriga hemsidor vaknar till liv gör att frågan kring om döden verkligen har en plats på nätet? Har många ggr genom min kollegas kamp mot sin dotters död ställt nära och kära frågan om det verkligen är ok att ventligera mina känslor tillsammans med andra nätbesökare. Men insett att detta är vår tids forum och vår möjlighet att dela med oss bland så många fler och på så sätt tex hjälpa barncancerfonden? När är det då inte ok?

När min pappa dog och klumpen i halsen inte ville försvinna, när smärtan över att uttrycka känslor i ord blev för stor, just då var sms ett bra verktyg. En kommunikativ möjlighet när tystnaden är total. Men kan man verkligen sms:a att ngn gått bort? Känns olustigt och tvunget på en gång.

Nu skall ju i alla fall livet gå vidare..för det måste det ju. Sjukt nog!