thequinna

...och inte ett öga är torrt. För 6:e året i rad står jag och huttrar på samma skolgård  där jag själv firade mina egna examen, för länge sen. Där står vi alla föräldrar med stolta, tårögda blickar. Där trängs vi om den begränsade ytan för att nå fram för att få förevigat sitt barn i dess nya outfit för massa pengar....Där står vi medans våra barnlösa kollegor får jobba dubbelt för att hinna med. För att fira sina barns examen krävs en frånvaro på 6 timmar från ordinarie arbetstid, utan uppehåll för lunch.När man har två barn alltså. De som har fler kan lämna garanti på att inte dyka upp på jobbet alls. Så i välfärds Sverige skall inte en enda kotte tillbaka till fritids den dagen heller, samtliga föräldrar är uppenbarligen lediga och åker raka vägen hem för att fika med tjocka släkten. Jag faller DIREKT för trycket och har ytterligare en minus dag på lönespecifikationen. Men herregud vad spelar det för roll! Blomstertiden kommer  JU, ihop med en repetoar som är lika lång som Madame Butterflys.Blockflöjter ljuder i regnet tillsammans med klonket från ett gammalt piano(även det fanns på min tid) och barnen sjunger så vackert så vackert.
Till nästa avslutning som är aningen mer upphottad håller mellanstadiets avgångsklass (sexorna) uppvisning a la discodans och hitliste musik. Även detta håller på en smärre evighet. Till slut samlas vi i klassrummet för att lyssna till vad våra stora barn har gjort under femmans läsår och det är mycket.  Och tar minst 2 timmar.

Jag älskar mina barn och gör allt för dem, jag skulle aldrig vilja missa deras avslutningar, men jag kan aldrig upphöras att bli förvånad över hur samhället utvecklas och vi med det....