Nakna härligheter eller?
Jag förstår mig inte på naken. Alltså jag är ingen nakenfis och har aldrig varit (sedan 6års ålder i alla fall).
Det fantastiska och härliga som människor beskriver med nakenhet upplevs snarare från min sida enbart besvärligt. Ok, nakna bebisar är gulligt & nakenhet fyller ju klart en behaglig funktion vid aktiviteter som varma bad & fantastisk sex. Fast poängen är den att för mig är det inte själva tillståndet som gör det hela så fantastiskt utan snarare omständigheterna..
Det är så med nakenhet att lika konstigt det är att vara naken, lika fascinerande är det att se andra människor vara bekväma med sin nakenhet.
Som tex förra hösten, en tidig härlig promenad på en strand i Spanien, helt plötsligt skiljer sig klädkodexen kraftigt och överallt är det nakna människor.
Alltså jag är ju vuxen och har förutom att torka gamla i baken dessutom erfarenheter från diverse förlossningar och andra intima situationer.
Men när familjen nakenprutt framför mig springer runt och leker jage & storleken på hans "fartyg" är lika stort, långt & tjock som barnet han leker med....Muhaaaaaa...Skall man springa, stirra, skrika eller gråta???
Jag är definitivt inte generad över hur vi ser ut. Jag vill bara inte se det, dem eller dess.
Nåväl, Gud eller vem det nu var som skapade oss såg ju i vart fall till att utrusta oss rent praktiskt. Dvs rusta oss för diverse olika situationer i livet.
Nakenhet skall ju vara en frihet och befria oss från stereotypa könsroller. Samtidigt skall vi med hjälp av speglar och konstiga kurser lära oss att älska våra kroppar.
Hujedamej säger jag bara.
I show only my ass, when I'm asked to.
