Nåja, vad är väl en bal på slottet..?

Inför kommande semester har familjen redan flytt fältet och lämnat mig ensam kvar i det kvalmiga huset. Jojjo och Lillan, (hamster & kanin) är hemma, men gör ytterst lite väsen av sig. Det är med andra ord EKANDE tomt. Har denna veckan kvar innan semster och då skrivbordet redan nu är rensat står tiden still. När man och barn flyr på det sättet får man roa sig på egen hand.....
 


I helgen var vi och tittade på ett sagoslott, ett hus som andas romantik och som bjuder upp till långa härliga kvällar med fest och bad (pool!) . Förvisso bor både Jack & Gus (möss)  samt minst en halv katt kvar i huset & renoveringsprojekten kan utgöra en lista som aldrig tar slut. Men vad gör man när det är kärlek vid första ögonkastet. Släpade dit mamma på visning numero två som även hon hittade lekfullheten och charmen i husets alla väggar och vrår. Lite naivt konstaterade vi att det mesta går att måla vitt.

I dag börjar budgivningen. In alles minst 15-20 intressenter. Med en placering 300 meter från havet får man väl vara nöjd med att man får åka med tåget, ens. (hur många pengar får ett hus kosta egentligen?)
I kväll vet jag om jag kan få valsa med långklänning i solnedgången på verandan till det vackra huset. Surt sa räven.

Nåja, vad är väl en bal på slottet..?
Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles underbar!

Blogg kraften åter...

När något händer i ens närhet som är för stort för att för att förstå, då måste jag hämta luft. Jag måste dra många djupa andedtag som ger syre till hjärnan och som i sin tur ger kraft till systemet så det kan rulla vidare i ekorrehjulet. Amanda dog. Inget särskilt upplyftande bloggämne. Men något som berört mig och mina nära så mycket att tystnaden var viktig.
Inte ens Michael Jacksons död fick mig att rycka på ögonbrynen. Förvisso en tragisk död, men oviktig i min värld. Alla R.I.P som genom facebook, bloggar och övriga hemsidor vaknar till liv gör att frågan kring om döden verkligen har en plats på nätet? Har många ggr genom min kollegas kamp mot sin dotters död ställt nära och kära frågan om det verkligen är ok att ventligera mina känslor tillsammans med andra nätbesökare. Men insett att detta är vår tids forum och vår möjlighet att dela med oss bland så många fler och på så sätt tex hjälpa barncancerfonden? När är det då inte ok?

När min pappa dog och klumpen i halsen inte ville försvinna, när smärtan över att uttrycka känslor i ord blev för stor, just då var sms ett bra verktyg. En kommunikativ möjlighet när tystnaden är total. Men kan man verkligen sms:a att ngn gått bort? Känns olustigt och tvunget på en gång.

Nu skall ju i alla fall livet gå vidare..för det måste det ju. Sjukt nog!

En tyst minut.

Ge mig en tyst minut.
Ge den lilla flickan en tyst minut.
Hennes tid tog slut. På en minut.
Tänk på henne och hennes kamp.
Tänk på hennes föräldrar och deras smärta.
Tänk på hur de skall orka sig vidare en endaste minut. Utan sin prinsessa.
Ge dem en tyst minut och hedra hennes minne. Hon var tre år och dog av sin cancer.
Ge henne en tyst minut, en tyst minut till Amanda.

Tänk också på barncancerfonden.

http://www.barncancerfonden.se/2927



The winner takes it all..

Kanske är det så ändå som Abba sjöng att det är vinnaren som får allt. Med ett förtvivlat uttryck och en viftande schal springer Meryl Streep uppför den långa bergsbranten i filmen "Mama Mia samtidigt som även hon sjunger "The winner takes it all".Möjligheterna  att vinna högsta vinsten på Lotto har tydligen samma procentuella chanser som att bli träffad av blixten! Att dö i en flygkrasch med en av världens säkraste flygplan (Air France - 16 ggr sedan 1950)  Det är 0,2 flygkrascher/år under hela 59 års tid. Vem skall drabbas av vad och hur  mycket skall en och samma person behöva drabbas av? Har vi rätt att önska att någon annan drabbas istället för den vi älskar? Är det mindre hemskt när någon människa vi anser ha levt färdigt dör? Livsbejakande och existensiella frågor som uppmanar till Carpe Diem, LEV FÖR FAN! Du kan dö vilken sekund som helst. Döden är inte bara ett sorgeår och vi går vidare vilket vi ju gör till förbannelse. Döden är också något så JÄKLA grymt som dessvärre allt för ofta drabbar väldigt små och oskyldiga människor. När någon du älskar dör gör det så ont i kroppen att innanmätet vrider sig, en tomhet som är oförklarlig innfinner sig och livet blir aldrig sig likt. Kanske svårt att förstå. Om man inte vet.

Thunderstruck..

I går slog åskan ner i Göteborg, denna gången på Ullevi. Förmodligen så blev de flesta Göteborgare varse om detta när basen på Ullevi studsade mellan läktarna och det 61 åriga fenomenet Brian Johnson rosslade fram den enda låten tom jag sjunger med till, "Thunderstruck".
 Jag var inte där, men däremot så var jag det när bandet inledde sin konsert i Scandinavium 1988, med just den låten. Utanför arenan, stod jag 17 år ung, & sålde jag t-shirts med bandets nunor på. Som en bonus kunde man gå in och ut för att lyssna på delar av konserten.
Runt arenan bortsett från diverse vakter samsades vi en trupp på cirkus 10-15 försäljare med en del "EMA fans". EMA- fansen var de som rös av lycka i blott närvaro av ngn som "eventuellt kunde ha ngt med artisten att göra". Den personen blev en tvättäkta idol och som kunde förföljas i all evinnerlighet.
 De var de som delade ut ett snabbt blow job till den stora vakt som under konserten för "new kids on the block" lovade ett passerkort, men som hastigt försvann från toaletten med stora svarta solglasögon.
Vi som sålde t-shirts, vi var ngt annat. Coolare liksom.
Att gilla Ac/dc var inte min grej och det var mest för att fatta vad de handlade om som jag kliver in på trapporna strax innan låten "Thunderstruck" går i gång. Två kanoner blåser av till introt och de sjukvårdare som nedanför scenen bär ett avtuppat fans hoppar till så de tappar båren. Man ryser ända in i märgen. Gillar inte hårdrock, nä nä, men Brian Johnson och AC/DC.

Åska...na na na na na na na


Jag trivs bäst i Öppna landskap..nära havet vill jag bo.



 Väder hit och väder dit, dessa svenska prognoser kan ju driva en till vansinne. Minst en vecka innan midsommar diskuterar ursvensken vilket väder det skall bli på midsommar afton..Nog för att det hör till att sitta ute och äta sill och dricka nubbe, men ärligt talat så full som medel svensson ändå blir, spelar det ngn roll om det regnar eller ej? Man hänger väldigt lätt på de där diskussionerna om väder, det  är liksom tvunget, oavsett om man har en direkt viktig åsikt eller ej. ELLER ens har en åsikt. På min midsommar där jag var rengnade det så mkt att diskussionen om vädret övergick till att inte bara vara gnäll över vädret utan till en djupare nivå. Som till jordens klimat och inre kärnvärden, som till när inlandsisen spricker och vi upphör att existera!!! Snacka om väder!
Som tur var hittade vi en tunna som var varm och ångande skön som precis vid vattenbrynet(det 14 gradiga) stod med varm och välkommnande dörr...Vackert!

TESTING TEKNISKT JUMBO


I stan bor en kille som heter...

Under en längre period funderade jag på om min blogg skulle inrikta sig på något särskilt ämne. Helst om  något provokativt eller något ovanligt ämne. Något som sticker ut i mängden. Efter att ha googlat runt lite förstod jag att folk ta mig sjuttsingen bloggar om ALLT och inget ämne är lämnat orört. Provokation är dessutom  inte längre  en etisk eller moralisk fråga. Än mindre politisk. Utan endast självutlämnande. Alltså en bloggande dokusåpa verkar vara det som säljer bäst. Jag är ganska frispråkig, men önskar nog ändå välja mina läsare för mer privata detaljer..
Jag tänker därför bara vara en bloggare som lite hej vilt kastar in vad som känns bra för stunden.

Som nu denna stunden:

I stan bor en kille som heter...
... Daniel, även kallad Danjöl. Jag har känt honom i många år och han är även god vän med min man. Danjöl är en kille som pysslat med allt från att vara strandraggare på Rhodos(hoppas du tål det) till att bli en lyckligt gift man och familje far . För mig har han alltid varit en värdig verbal ordmotståndare och en vän .
Jag måste bara blogga om Daniel , för stjärnorna som han på Rhodos 1993 fångade och satte i ögonen på stackars värmlandstöser har han nu använt till att producera (medproducera) stjärnfilm. Filmen "Äntligen Midsommar" med skådisar som Luke Perry (remember Beverly Hills hunken.. OMG!), Olle Sari (c/o Segemyhr) mfl briljanta svenska skådespelare. Förhandstitt på denna komedi http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article5368085.ab . Premiär på bio den 9:e Oktober och alltså då måste du ju bara sitta där. För filmen kastar dig rätt tillbaks till typ nu, midsommar, och den där "Sillunchen, bastun, femkampen och det nattliga nakenbadet" medans regnet (det där goa som kommer från sidan i Göteborg) bara öser ner. Bra jobbat Danjöl, Lycka till!
http://www.celebritywonder.com/picture/Luke_Perry/LukePerry_Grant_14167388.html

Knocking on heavens door

I onsdags var den lilla flickan på väg att dö. Det system som nu håller henne vid liv (efter att leukemin slagit ut hennes immunförsvar och ett virus angripit hennes lungor) stannade upp efter en propp i slangen. Att översätta berättelsen från hennes pappa i exakta ordalag är missvisande. Det enda som blir på riktigt är att fickan aldrig varit så nära att dö.
Efter att provsvar från ryggmärgen vid sista kollen visat sig vara helt positiva (inga cancerceller kvar) är inte cancern längre det hon slåss emot. Alltså cancern är det minst allvarliga, men den har lämnat ett kaos bakom sig. Lungorna är mindre än på en nyfödd trots att hon nu fyllt 3 år. Att ha sett sin enda älskade dotter ligga blodsprängd i ett rum fullt med samtlig vårdpersonal på Astrids akutvårdsavdelning. i Stockholm är omöjligt att förstå. "Larmet som normalt går en gång i kvartalet gick och det rusade folk in i min dotters sal". Det sa pappan, jag vet att jag inte borde ägna så mycket energi och tid åt att känna så mycket smärta för någon annans räkning, men läs ovan och försök att låta bli. De lilla flickan knackade på dörre till himmlen, men valde med sin styrka att vända ryggen åt dörren. Hon är stark. Jag tror på henne.


http://www.barncancerfonden.se/2927 


10 750 kr , målet var 10 000 och tack vare människor runtom, som läst min blogg och genom facebook, arbetsplatser, föräldrarna själva, klarade vi det på mindre än tre månader. Insamlingen ligger öppen ett år och jag är så lycklig att det gett barncancerfonden ett steg i rätt riktning.


Saturday morning fever...

Staying alive staying alive...Ho ho Lördag morgon med löfte om en helg full med lugn och ro.Med en man som arbetar och sover på hemlig ort vaknar jag ensam med två barn, en hund , en hamster och en kanin. Att sitta vid köksbordet och läsa morgontidning, dricka kaffe, koka ägg, blogga, lyssna på minstingens dröm, tänka på att tvätten man la in i går förmodligen ruttnat nu och se städprojektet växa sig större och större för var minut. Det är inte lugn och ro!
Men det är mycket kärlek och det är inget som är förbestämt. Det är lite galet och hela tiden på gränsen till alla ytterligheter. Saturday morning fever, dagen måste nyttjas, Carpe Diem, mammor skall vila, barnen skall ha kul, huset skall dofta ajax och maten skall vara a la carte..I går när fredagsmyset var som mysigast då skulle hunden ut, ja alltså hon lät som en varg och stod ylandes vid ytterdörren. Regnet visade ingen barmhärtighet och med purken min gav jag mig ut. Bara för att 15 minuter senare ligga platt fall i en hög med lera. Hund och katt ni vet. Alltså katten kom och hunden sprang och helt plötlsigt låg jag ner. No Comments, men blåmärket är lika stor som hela låret. Staying alive!

Den blomstertid nu kommer..

...och inte ett öga är torrt. För 6:e året i rad står jag och huttrar på samma skolgård  där jag själv firade mina egna examen, för länge sen. Där står vi alla föräldrar med stolta, tårögda blickar. Där trängs vi om den begränsade ytan för att nå fram för att få förevigat sitt barn i dess nya outfit för massa pengar....Där står vi medans våra barnlösa kollegor får jobba dubbelt för att hinna med. För att fira sina barns examen krävs en frånvaro på 6 timmar från ordinarie arbetstid, utan uppehåll för lunch.När man har två barn alltså. De som har fler kan lämna garanti på att inte dyka upp på jobbet alls. Så i välfärds Sverige skall inte en enda kotte tillbaka till fritids den dagen heller, samtliga föräldrar är uppenbarligen lediga och åker raka vägen hem för att fika med tjocka släkten. Jag faller DIREKT för trycket och har ytterligare en minus dag på lönespecifikationen. Men herregud vad spelar det för roll! Blomstertiden kommer  JU, ihop med en repetoar som är lika lång som Madame Butterflys.Blockflöjter ljuder i regnet tillsammans med klonket från ett gammalt piano(även det fanns på min tid) och barnen sjunger så vackert så vackert.
Till nästa avslutning som är aningen mer upphottad håller mellanstadiets avgångsklass (sexorna) uppvisning a la discodans och hitliste musik. Även detta håller på en smärre evighet. Till slut samlas vi i klassrummet för att lyssna till vad våra stora barn har gjort under femmans läsår och det är mycket.  Och tar minst 2 timmar.

Jag älskar mina barn och gör allt för dem, jag skulle aldrig vilja missa deras avslutningar, men jag kan aldrig upphöras att bli förvånad över hur samhället utvecklas och vi med det....



"Vad gör du på facebook? Du har ju man"

Att blogga är ett sätt att hänge sina innersta funderingar och att dela med sig i allra högsta grad. Min väninna frågade mig nyligen hur jag kunde skriva fritt på bloggen om diverse fysiska intimiteter?? Tänk om någon snygg man läser? ( jepp, så resonerar vi kvinnor ibland) Kontentan av detta: Att jag skriver just om hängrövar & diverse överflödiga kilon är just av den anledningen att jag har just det. En snygg man, som uppenbarligen trivs kanon med både hängröv och extra kilon. Nätverkandet och beroendet av att finnas på nätet fyller alltså inte för alla en "mötesplatsfunktion för hysteriskt singla människor som söker ny partner"...Min närvaro på nätet är helt själslig...GAPFLABB!

Facebook ett annat kärt forum som slinker förbi samtalsämnena emellanåt, borsett från då man avundas de som uppfann hela skiten, handlar ju mest om huruvida saker och ting är lämpliga att ha där eller ej. På facebook alltså.

"Vad gör du på facebook? Du har ju man"  Svar: Japp, men det står ganska tydligt i min profil också för dem som kommer åt den, mannen är tom klickbar eftersom även han har en egen ansiktsbok! Visst är Facebook ett forum för bekräftelser och uppmärksamhet. Visst är det så att den stillar tysnaden från telefoner och ger en känslan av att fortfarande inte vara helt bortglömd. Jag själv tycker det är så himla kul att läsa av människors marknadsplan, deras egen PR för att helt boosta sitt alterego. Att många ägnar flera timmar om dagen för att byta status, dvs berätta vad de gör, även i lägen när det faktiskt verkar omöjligt. En annan bloggkompis skrev nyligen..skit i det...så himla kul. 20 kommentarer poppade upp efteråt på hans vägg och med samma fråga skit i vaddå? Ja just det! Vad jag gör?

Fast är man på facebook, så gör man nog inte det. Skiter alltså, i vad man själv, alla andra och alla andra vänners vänner gör!

En enda stor HÄRLIG FAMILJ!



Heltid=1000%

Jag arbetar heltid, jag har barn heltid, jag har en man heltid och jag har ett hem att sköta heltid.
I mitt anställningsavtal har jag hängivet lovat att jag skall finnas till för företaget och för dess framtid. Till 100%= heltid. När jag fick mina barn för minst 12 år sedan slöt jag ett känslomässigt avtal med mig själv att alltid finnas där för bägge två. Till 100% =heltid. Som tur var är jag inte gift (:)) och har därför inget papper som binder mig till min man heltid, men är ganska säker på att han räknar med mig till 100%=heltid.
Mina dammråttor hemma de jobbar heltid och tvingar på så sätt mig att vara till 100% involverad i dammsugare, dammtrasor och moppar till 100%. Att vara kvinna kräver 100% ( ja ja att vara man med, men nu heter denna blogg the quinna) Det skall rakas ben, det skall noppras ögonbryn, det skall tränas och sminkas. Det skall vara smalt, snyggt, välklätt och sexigt. Det skall vara respektingivande, kreativt och inte minst praktiskt. 100% alltså. Så när matematikerna långt före kristus påbörjade tänket efter att månen gjort sitt till dygnet. Alltså när filosoferna och tänkarna i latinets procent (del av) la ihop ett plus ett så kan de ta mig fasen inte ha blivit 100 i alla fall.

När jag adderar mina bestyr dvs jobb+barn+man+städning+egetvälbefinnande+träning och skönhet+vänner+släkt +matlagning=dvs 100+100+100+100+100+100+100+100+100+100=då blir det 1000 hela % som inte rymmer ngr 24 timmar NÅGONSIN!


 

En sann helganda med hissad stång..

Under en mycket stressad och produktiv fredagseftermiddag fick jag första gången på länge verkligen rensat rent bland offerter, kostnadsberäkningar och en hel del obesvarade mail. Insåg först kl två att telefonen varit tystare än normalt, och med ett öga i kalendern och det andra på skärmen inser jag att det är dagen före röd dag idag..Alltså arbetar de flesta företag halvdag.Noops inte vi. Frågan är inte ens aktuell och känns oberättigad när pappersarbeten ändå bara växer.
Sveriges Nationaldag, den minst firade dagen på året är nu en ledig dag och infaller på en lördag, som i sin tur är en mer firad dag!  Så på avenyns gator på lördag natt kommer folk att tjoa runt med alla studenter och sjunga "du gamla du fria"? Tror inte det. Själv har man inte ens en stång att hissa och det mest gulblå är förmodligen någon teckning från barnens dagis. Men när dörren smäller igen bakom mig strax innan fem och bilköerna är obefintliga, luften ren och den lilla flickans cancer prov kom tillbaka med obefintligt resultat. Inga celler kvar, alltså.Då har jag en sann helganda och skall nog hitta någon stång jag kan hissa till slut. Trevlig helg kära vänner,

Kramar



Mot Midnattsloppet...förbi sherwoodskogen.

Jag skall springa en mil! I Augusti!
Som den äkta lady Marion man är, även när man väntande på sin mr Hood, kunde INGEN, absolut ingen fått MIG att springa av ngn konstig anledning. Inte ens Prins Johns enhörnade soldater  Mr Hood har ju dessutom dykt upp för länge sedan och några enhörnade vakter behövs liksom inte längre. Lianerna har ersatts mot core brädor och stavgång och inte ens mr Hood kommer i sina gröna tights längre. Som Lady Marion krävs en ständigt ljuv och kvinnlig uppsyn och jag vill säga att det fortf ligger högt på prio listan, att vara just det,. kvinnligt ljuuuuv! Råkade ju i ett tidigare inägg kalla mig för överviktig och höll nästan på att bli skickad raka vägen till  programmet "debatt" för att förstå rätt kroppsideal för en kvinna i min ålder...FNYS.

Ok så jag övergår till den positiva sidan och kallar mig hädanefter för lite kvinnligt rundare än vad jag tycker är ok. OK?
Nåväl, jag skall i alla fall springa midnattsloppet ( 1 fjuttig mil) men har hittills bara sprungit en fjuttig kilometer. Helt ny i spåret tjostar jag runt och svär inombords. Efter en och en halv vecka var jag tvungen att använda en livlina, jag ringde en vän. Är det verkligen möjligt skriker jag, att man kan känna så här för att springa? Att spy känslan sitter i bröstet och andningen är ojämn?? att det inte finns något med att just springa som gör det minsta, ens minsta lilla kul?

JA JA KUL ELLER EJ....JAG SKALL FÖRBI SHERWOODSKOGEN OCH MOT MIDNATTSLOPPET!


Vi svennar...

I gul blå anda sprider sig varma strålar från vår sol och moder jord grönskar. Skönheten i naturen är betagande och slår en med häpnad. Sverige är fantastiskt! Jo men visst så är det.Vi svenskar tycker att just Sverige är fantastiskt, att vi har i särklass den vackraste naturen som smakar barfota och ljusa sommarminnen. Visst är det väl så att vi gärna skryter om vår välfärd, över vårt sociala nät och skyddsverk och att vi har det så bra. Så fantastiskt helt enkelt! Maten är hemlagad samt  ekologisk och våra svenska män kan endast liknas vid mysisar.
Vi delar på allt och snart får vi rösta fram en tvekönad jämlikhetsmagister så att rättvisan verkligen stiger i grad.

Alltså vi svennar vi tycker ibland att vi är så fantastiska att vi iblan glömmer bort att se oss i spegeln.
Ok, vi konverserar glatt väder med vem som helst och ja visst vi är vältaliga och otroligt snygga. VI kan konsten att snacka skit både om oss själva och andra och apar glatt efter amerikanerna...SUCK!
Så vad är tanten nu upprörd över ? Jo jag blir så OÄNDLIGT trött när vi nu ändå bor i ett såpass fantastiskt välbärgat och ekologiskt grönt och skönt land. När vi ändå är så moraliskt korrekta och jämlika. HUR I HELA fridens namn kunde de KASTA uT en svårt Parkinson sjuk människa. "Ingen laglig rätt att stanna". Nähä efter 4 år i Sverige sätter man en man som enligt läkarintyg  inte kan äta själv, inte gå, inte gå på toaletten,  inte kan klä sig... på ett plan till ett land där inte en levand själ väntar, däremot blir tillbaka visad!?

Är det vi svennar som betalt tur och retur Sverige -Nigeria för att i värsta fall sett en 28-årig man dö?



Kärlek att dö för...

Det lilla pyret, den lilla människan.
I famnen med doft av bomull,
leendes mot världen.
Det nya livet som ger kraft,
som ger ork att fortsätta mot nya mål.
Den lilla handen som sträcker ut mot tröst,
som litar på dig i evighet.
Den stora kärleken som ger utrymme för
brister och fel, den som förlåter.
Kärlek att dö för.

For you Hedvig Elisabeth Börjesson


RSS 2.0